Ni verkar ju inte behöva mig. Ni verkar klara er precis lika bra även om jag inte är där.
Ni behöver inte mig. Ni behöver alla andra utom mig. Jag märker det.

Jag trodde ni behövde mig. Lite iallafall. Att ni uppskattade det jag iallafall försöker göra för er.
Men, alla mår visst bättre utan mig.

Allt jag någonsin velat är att göra dig lycklig. Men om du är lyckligare utan mig, ja. Då är det väl lika bra att jag ger upp?

Jag tror inte jag kommer klara mig genom skolan, kommer aldrig få ett jobb, aldrig flytta hemifrån, aldrig fixa till mitt liv.