Jag åker ner i träsket mer och mer, sakta men säkert och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det denna gång. Jag är så rädd för konvekvenserna att jag knappt vågar tänka på dom.
Jag måste ta mig ur, helt på egen hand. Det finns ingen hjälp att få, men jag vet inte hur jag ska lyckas, jag vet inte hur jag ska göra.
Träsket blir större för varje dag, det kommer närmare och närmare. Jag måste ta mig ur innan det är förent. Men jag är rädd att det redan är det.
Jag är den svagaste människan som finns, den äckligaste som existerar.

Jag är så jävla trött på allting just nu.
Jag vill bara att någonting ska gå bra en hel jävla vanlig vardag.
Jag skulle göra mycket för att ha en bra skoldag och sen ha något trevligt att göra.
utan stress, utan krav, utan massa jävla skit.

Paniken artar sig mer och mer.

Arvikafestivalen.

I år har Arvikafestivalen sjukt bra band.
B.la:
Combichrist!
Suicide Commando!
The Crüxshadows!
Alice in Videoland!

Men så kommer dom och släpper den mest avskyvärda person som finns.
jag kommer fan må illa va att höra honom.
HÅKAN HELLSTRÖM!
vad är det för fel på arvika? Vad har det tagit åt dom?
Ska inte det vara syntarnas festival eller?
Håkan hör inte hemma där :(
Jag är sjukt ledsen nu.
Skärp er Arvika.

This shit will fuck you up.

Nu känner det bara mer och mer som om ingen vill mig väl. Jag vet inte varför, men det känns som om alla sk ahitta fel i allt jag gör eller har och det stör mig.
Eller stör och stör, det gör mig ledsen.
Det känns som om alla alltid ska säga "men jag är mycket bättre än dig" "jag har det mycket bättre än dig" o.s.v.
det känns som alla vill att jag ska ge upp allt och bara må skit.
Alla vill mig illa.
Alla vill att jag ska må dåligt.
Alla vill att jag ska vara ensam och eländig.


Jag är så trött på det här. Jag är så trött på att alla är så trötta på mig.
Gah! nu tjuter jag snart med. Skitröv.
Internet muckade förut när jag spelade igen.
Jag flippade. Jag var tvungen att sitta och räkna till tio och ta djupa andetag för jag höll på att få spelet.
Det jobbiga är att jag har en pappa som inte fattar för han bryr sig inte ett skit.

Ta bort mig härifrån.
När ska ni inse att jag förhelvete menar allvar.
jag klarar inte av det här mer nu!
Men vill ni att jag ska tvinga mig att prata med er, skratta mer er. Så visst.
Ni anar inte hur mycket jag offrar för er varje dag.

Lying piece of sack of shit!
Slut, trashcan, scumbag dirtbag!

Worst weekend ever?

Helgen som varit har varit bland dom värsta jag varit med om.

Fredagen var hemsk, var själv hemma och mitt internet muckade så mycket så jag kunde inte spela för att fördriva tiden. Hade tur att Liza var inne så att jag kunde prata lite med henne.
Det slutade med att jag förtvivlad gick och la mig och bara somnade för att jag var så snurrig av mina egna tankar.

Lördagen börajde med att sötnosen hade skrivit på msn och frågat om han kunde komma till mig. Det livade upp min dag.
Men det var för många saker som förstörde den, så jag kunde inte glädjas iallafall.
Först så krånglade internet mer än gårdagen så jag fick nästan utbrott och bara skrek rakt ut.
sen kom sötnos vid 4 men sen stack han vid halv 8 för att han skulle iväg och träffa sina kompisar.
Då hyrde jag en film för att fördriva tiden med. Men nej, filmen gick inte att spela i min dvd-spelare här uppe. Kollade därnere och där funakde den. Men mamma och pappa höll redan på att kolla på en film så jag var tvungen att vänta.
När jag väl skulle kolla så muckade filmen först, och sen precis när jag fått igång den ringde sötnos och sa att han skulle hem till mig nu.
Hade sagt att jag skulle möta honom, så jag tog min Ipod och gick mot stan.
Men sen när jag träffade honom så kunde jg inte stänga av min ipod. Det gick verkligen inte,
var tvungen att säga åt sötnosen att ta den för annars skulle jag slänga den i backen.
så den fick vara igång hela natten så batteriet tog slut.
Blev inget filmtittade heller för sötnosen var så trött.
Jag tjöt utan anledning i någon timma på natten.
Sov dåligt.

Söndagen var lugn och vi kollade äntligen på filmen. sen funkade internet så att jag kunde spela bort hela dagen typ.

Jag vet inte vad det är. Men något är fel. Det är något som har hänt och jag vet inte vad det är.
Varför drömmer jag om samma dröm natt efter natt?
Varför känns det som om det är något som inte är som det har varit innan?

The silence surrounds me.

Denna dag suger hästpung!

Fick asbråttom imorse så halvsprang till bussen och då är den så klart försenad så baby och jag hade inte behövt stressa så mycket som vi gjorde. Sen hade vi psykologi och jag ville inte veta mitt provresultat. Eller jag ville mest inte veta dom andras.
Jag fick typ 2poäng från fullpott på mitt prov. Jag började tjuta, för att jag visste att jag kunde det andra provet som alla andra typ gjort. Fick dessutom veta att jag inte ska träffa Nicole ikväll, för att hon skulle till Linus syster med Linus.
Sen hade vi matteprov. Och jag visste att jag inte kunde någonting så jag vart ganska förvånad när jag kände att jag iallafall kunde första delen relativt bra.
Sen kom andra delen och jag chansade på första frågan. Och svarade inte på dom andra frågorna överhuvudtaget.
Fyfan vad äckligt svårt det var. Fyfan vad arg jag var på migsjälv.
Jag kom verkligen inte ihåg någonting. satt i typ 80 minuter ändå och klarade det verkligen inte.
Sen hade vi lunch, jag mådde illa av såsen. Sen gick jag och Lucas till skatteverket. Jag ansökte om nytt efter namn (Onttonen, efter min mamma) och så ändrade jag stavning på mitt mellannamn. Sen gick vi till stan och fikade. Sötnosen bjöd mig. Sen åkte jag hem. Började göra historia arbetet som jag skulle varit klar med för två månader sen.
Jag skrev tre meningar och sen stirrade jag bara på skärmen och fattade ingenting. Jag fattade knappt vad jag hade skrivit. Sen började jag må illa av att jag skulle ta bussen till teatern snart.
Så jag skippar det idag.

Ska prata med Hasse på onsdag och förklara lite varför jag inte är där så ofta och så. Sen kan han säga det till dom andra om hanvill. Känns inte som om dom kommer bry sig iallafall.

Plus att jag inte har något att göra ihelgen. Överhuvudtaget. Ska plugga psykologi och engelska. Men det kommer jag ju inte orka göra precis hela helgen.
Kul att spendera en hel helg framför datorn.
Skitliv.

Pool of tears.

Jag är på gränsen till att gråta hela tiden. Så fort jag får en motgång så får jag halvpanik och tårarna börjar komma. Jag hatar det. Jag hatar mig. Jag vill verkligen inte vara sämst på allt.
Jag hatar att alla måste ha det så jävla mycket lättare än mig.
Okey, det är bra för dom. Att dom lyckas. Att dom klarar allt utan att behöva lägga ner en månads plugg på det. Och ibland räcker inte ens en månad för mig.

Jag vill inte gå på psykologin imorgon. För vi ska få tillbaka proven. jag kommer börja tjuta.
Jag vill inte ha matteprovet som är efter för jag kan ingenting och jag kommer börja tjuta.
Jag vill inte ha teater imorgon för jag pallar inte vara bland folk, jag kommer säkert börja tjuta.

Over and over again.

Jag klarar inte mer snart. Jag klarar inte av mamma och pappa.
Mamma som överdriver och pappa som skriker. Jag pallar inte med att jag inte kan sova om jag är själv.

Inatt somnade jag klockan 6, vilket inte var meningen men jag märkte inte ens att jag höll på att somna. Så nu sitter jag här, och ska snart till skolan. Och jag går endast för att mamma kommer vara hemma och pappa är ledig idag. Och för att jag måste på ensemblen.
Jag mår illa och min mage värker som fan.
Vilket var en liten detalj också till varför jag inte ville till skolan idag.
Men såfort det gäller mig, så är det inga problem alls.
"Men du är väl hungrig". Ja för sånt brukar jag vakna med.
Jag är så trött på att mamma alltid ska säga till mig att jag försover mig varje morgon, eller alltid skippar minst en lektion varje dag.
Visst att jag har skippat ganska mycket nu. Men jag tycker själv att jag skött skolan jävligt bra. Men nej, en försovning och mamma tror att dom kommer ringa hit och säga att jag inte får gå kvar.
Pappa som står på nedervåningen och skriker att jag förihelvete måste gå upp nu och att jag fan får ta och växa upp för jag fyller ju 18 snart.
Men när dom försover sig så är det lugnt. Dom kan skippa jobbdagar dom, men inte jag.
Nej, det är ju min utbildning förhelvete.

Jag vet inte hur mycket mer jag står ut med.
Jag vet inte hur länge jag klarar av att bo hemma nu.
Jag behöver komma bort. Jag behöver verkligen vara ifrån dom.
Så nu ska jag till skolan, men sen ska jag ju hem igen. Jag vill aldrig hem hit igen.

I long for anonymity
To wipe the features from my face
One single moment of escape
Then I can wake myself again

Let the wind erase me
Like the memory of a kiss
Let these waters take me
Away from all of this

My little bubble.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Det känns som om ingen bryr sig.
Idag började jag gråta när jag pratade med Marie, jag vet inte varför. Jag kände mig bara så jävla ensam och som om ingen egentligen orkade lyssna på mig längre.
Jag vet att jag ibland känner mig väldigt pratig och förlåt för det.
Förlåt för att jag alltid babblar på om saker, säger saker som andra tar illa upp av, eller mår dåligt av.
Jag behöver bara ventilera mig lite.

Jag klarar knappt av att prata med någon längre. Jag klarar inte av att folk vet om jag mår dåligt eller inte. jag vill inget hellre än att skrika ut mina problem, men det känns bara som om jag talar med en vägg varje gång jag säger något till någon. Eller som om dom tror att jag överdriver, som om det egentligen inte alls är så som jag säger. Att jag inte alls mår så som jag säger att jag mår.
Jag har ingenstans att vända mig längre. Jag bygger upp min mur igen. Jag bygger upp min fasad. Min fantasi. Min egna lilla bubbla.

Jag saknar min syster. Jag saknar henne så jävla mycket. Jag vill inte vara själv längre. Jag klarar inte av att vara hemma längre. Och jag hatar att bli nekad. Jag klarar inte av den här ensamheten.
Ingenting känns kul, ingenting känns bra.
Dom tror att det är bra.
Alla tror att det är bra. Men jag tror inte jag klarar mer nu.

Hejdå.