Jag vill bara ha måndag just nu. Jag vill bara träffa henne och säga "jag mår skit, jag klarar inte av det här mer" så att jag får ett recept och sen blir allt bra. Förhoppningsvis.
Igår åkte jag hem till Lucas, för jag klarar inte av att vara hemma längre. Och jag ville verkligen inte sova själv. Sen på morgonen fick vi veta att vi inte hade någon historia och ingen matte, så vi började 11. Då hade vi kör och jag vart trött på det efter två minuter. Världens sämsta låt, sopranerna låter cp-skadade. Sen hade vi lunch och det var rätt gott, faktiskt. sen hade vi slagverksensemble, och det var här jag inte klarade mer. Vi skulle klappa/slå/knäppa/säga rytmer, jag kan inget om rytmer. Jag kan inte klappa rytmen och stampa takten samtidigt. Det går inte. Så efter ett tag med att jag inte klarade av det så var jag nära på att bryta ihop så jag sprang ut istället. Kom inte in på hela lektionen. efter lektionen kom Lucas ut. Och jag vet att det är jag som tänker fel och jag vet att ingen bryr sig om att jag gjorde fel, och jag vet att man inte lär sig direkt. Men jag kan inte säga varför jag blir sånhär för jag vet vad alla skulle säga då och jag hatar det. Jag vill höra det på riktigt någon gång. Inte dom gångerna då jag bryter ihop och säger att jag är sämst. För jag är det. Och era komplimanger som ni säger varje gång jag säger att jag är sämst räknas inte. För dom kommer ju aldrig annars.
Kan ni inte vara förstå att någon gång. en gång om halvåret om det ska vara så, så kan jag väl få höra att jag gör bra ifrån mig? Om ni tänker efter vet ni att det jag kommer säga nu stämmer.
Dom gånger ni säger "det lät bra" du är duktig" är dom gånger jag säger. "det låt inte bra" "jag är sämst" "jag kan inte det här" "jag är inte bra på något". Ni vet att det stämmer.
Och jag begär inte att ni alltid ska ge mig uppmuntran. Men snälla, en gång om året kanske?
Utan att jag har sagt att jag är sämst innan. utan att jag ska hinna bryta ihop innan.
Men jag vet att jag måste ändra mig och jag gör mitt bästa. Men det är svårt. Det är svårt att bara sluta tänka så som jag alltid har gjort.
Det känns som om jag förstör allting mellan oss. Varför är jag sånhär? Varför beter jag mig såhär?
Jag vill inte göra såhär, jag vill inte vara sånhär men jag är det hela tiden. Det slutar aldrig.
Jag hatar migsjälv, jag hatar att jag tänker, att jag pratar, att jag bryr mig.
Tänkte skippa latinen, men jag gick. Även om jag inte jobbade ett skit så gick jag dit iallafall. Sen gick jag och pratade med Jonas, sa varför jag stack ut och att jag har skitsvårt för det och att jag vet att jag får göra fel och att vi bara har haft en lektion än så länge. Han sa att det var okey. Han sa också att om jag hade jättesvårt för det så kunde han hjälpa mig lite med takter och rytmer och så. Innan jag skulle hem så ville jag vänta och se om Lucas hade tränat färdigt, men trodde att han redan hade åkt så jag åkte hem istället. men han hade visst inte åkt hem. var nära på att hoppa på 302:an i stan och åka tillbaka. Men jag orkade inte, jag ville bara hem och glömma dagen.
På måndag måste något hända. för jag vet inte hur mycket mer jag klarar av.
Längtar inte till söndag. Pallar inte folk just nu.
Men det blir av för jag håller det jag säger. Plus att jag egentligen vill träffa alla. Känns bara som om allt kommer bli skit.
Och jag har ett flertal olika scenarion som kan hända som kommer göra att jag inte pallar och kommer bryta ihop.
men det blir förhoppningsvis bra.
Gnawing at my soul
But these confessions that I give
Help me feel in control
Forgive me my mistakes
I'm only human
I bleed just like you
From time to time
So why can't I convince you
I'll be fine?
No absolution comes for free
And it never will
And those among us without sin
Are even rarer still
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar