Jag åker ner i träsket mer och mer, sakta men säkert och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det denna gång. Jag är så rädd för konvekvenserna att jag knappt vågar tänka på dom.
Jag måste ta mig ur, helt på egen hand. Det finns ingen hjälp att få, men jag vet inte hur jag ska lyckas, jag vet inte hur jag ska göra.
Träsket blir större för varje dag, det kommer närmare och närmare. Jag måste ta mig ur innan det är förent. Men jag är rädd att det redan är det.
Jag är den svagaste människan som finns, den äckligaste som existerar.