My little bubble.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Det känns som om ingen bryr sig.
Idag började jag gråta när jag pratade med Marie, jag vet inte varför. Jag kände mig bara så jävla ensam och som om ingen egentligen orkade lyssna på mig längre.
Jag vet att jag ibland känner mig väldigt pratig och förlåt för det.
Förlåt för att jag alltid babblar på om saker, säger saker som andra tar illa upp av, eller mår dåligt av.
Jag behöver bara ventilera mig lite.

Jag klarar knappt av att prata med någon längre. Jag klarar inte av att folk vet om jag mår dåligt eller inte. jag vill inget hellre än att skrika ut mina problem, men det känns bara som om jag talar med en vägg varje gång jag säger något till någon. Eller som om dom tror att jag överdriver, som om det egentligen inte alls är så som jag säger. Att jag inte alls mår så som jag säger att jag mår.
Jag har ingenstans att vända mig längre. Jag bygger upp min mur igen. Jag bygger upp min fasad. Min fantasi. Min egna lilla bubbla.

Jag saknar min syster. Jag saknar henne så jävla mycket. Jag vill inte vara själv längre. Jag klarar inte av att vara hemma längre. Och jag hatar att bli nekad. Jag klarar inte av den här ensamheten.
Ingenting känns kul, ingenting känns bra.
Dom tror att det är bra.
Alla tror att det är bra. Men jag tror inte jag klarar mer nu.

Hejdå.